Professor Ulf Ahlgren vid Umeå universitet har fått ett forskningsanslag på 2 000 000 kronor av oss på Diabetes Wellness Sverige för sitt projekt ”High resolution optical 3D imaging to understand human diabetes pathophysiology in a whole organ context”.

Vårt syfte på stiftelsen Diabetes Wellness Sverige är att öka allmänhetens kunskaper om diabetes och att ge olika typer av stöd till diabetiker i väntan på ett fungerande botemedel samt att stödja forskningen kring diabetes. Project Grant är ett forskningsanslag som delas ut till forskningsprojekt relaterade till både typ 1- och typ 2-diabetes där stiftelsen ser störst förutsättningar för att komma ett steg närmare en lösning kring gåtan diabetes.

Ulf Ahlgren arbetar  i dag vid Umeå universitet och erhåller 2 000 000 för sitt projekt "Högupplöst optisk 3D-avbildning för att förstå mänsklig diabetespatofysiologi i en hel organkontext”.

Varför började du forska?
Jag har haft ett brett intresse för naturvetenskapliga ämnen så länge jag kan minnas och att jag skulle arbeta med något relaterat har alltid stått klart för mig. När jag gick gymnasiet gjorde molekylärbiologin stora landvinningar och det kändes som en utbildning som hämtade element från många discipliner.

Varför valde du att forska inom diabetes?
Det valde jag egentligen inte. Jag gjorde min forskarutbildning i utvecklingsbiologi med fokus på bukspottkörteln och de gener som styr bildningen av de endokrina cellerna. Jag har dessutom alltid varit intresserad av olika avbildningstekniker så steget därifrån till diabetes och avbildningsteknologier var inte så långt.

Kan du berätta mer om projektet?
Vi har tidigare utvecklat metoder som låter oss studera bukspottkörteln i 3D i mus- och råttmodeller för diabetes. Vi har på så sätt kunna studera förändringar i hela organet med mycket hög upplösning och specificitet för olika celltyper och proteiner. Vi kunde till exempel nyligen visa att den kanske mest använda prekliniska modellen för att studera diabetes (Streptocotozin) inte fungerar exakt som man tidigare antagit vilket har stor betydelse för hur den används. Vi har nu vidareutvecklat våra metoder för att kunna studera volymen och distributionen av specifika celltyper också i hela bukspottkörtlar från människor. Optiska 3D avbildningstekniker har sett en fantastisk utveckling under de senaste åren. Ett problem kvarstår alltjämt och det är att få penetration av markörer, till exempel antikroppar, i större preparat. Vi har löst problemet genom att i en 3D printat form, snitta hela den ca 15-20 cm långa bukspottkörteln i mindre bitar (ca 1 cm 2 stora) med känd orientering i 3D. Dessa bitar kan sedan färgas in med markörer för olika celltyper och avbildas individuellt. I och med att vi känner till varifrån varje enskild bit kommer (som i ett 3D-pussel i vilket man vet var varje bit ska sitta på förhand) kan vi sedan plocka ihop hela bukspottkörteln i datorn igenom för att skapa ett tredimensionellt data set av hela organet med mycket hög upplösning och specificitet.

Vad är målet med projektet?
Målet med projektet är att skapa en bättre förståelse för hur ffa. de endokrina cellerna påverkas vid diabetes i ett helorgansperspektiv. Den information vi har idag är antingen inhämtat med teknologier som har låg upplösning eller bara tar hänsyn ur en liten fraktion av bukspottskörteln utan att ta särskild hänsyn till var i organet de observerade förändringarna sker. Vi tror också att våra tekniker kommer att ge viktiga bidrag till vår förståelse för bukspottkörtelns anatomi, vilket kan bidra med viktig information till ett flertal prekliniska och kliniska forskningsfält.

Vad har du kommit fram till gällande din tidigare forskning?
Vi har helt nyligen, för första gången, lyckats skapa data set av den fullständiga utbredningen av de insulinproducerande cellerna i bukspottkörtlar från personer med och utan diabetes. Våra data visar dels att de endokrina cellerna är betydligt mer heterogent (och annorlunda) distribuerade i bukspottkörteln än vad man tidigare antagit samt att (i det hitintills undersökta materialet) till exempel vid typ 1-diabetes finns det populationer av kvarvarande insulinceller som inte faller in i ramen för den gängse bilden av hur sjukdomen utvecklas. Vi arbetar nu med att utöka vårt material och föröka ta reda på betydelsen av dessa observationer.

Hur tycker du diabetesforskningen har förändrats sedan du började forska inom diabetes?
Den, liksom forskningen i stort, har naturligtvis förändrats på väldigt många sätt, inte minst genom tillgången till nya och mer raffinerade analystekniker. Inom mitt eget område, molekylär avbildning, har fältet sett en fullständig revolution. Ännu har emellertid många av de teknologiska landvinningarna vad gäller preklinisk bildanalys inte implementerats fullt ut.

Inom vilket område av diabetesrelaterad forskning ser du i dag den snabbaste utvecklingen och vad tror du kommer att hända inom de närmaste tio åren?
Det går fort på många fronter, men jag tror att ett område som kommer att se en stark utveckling är utvecklingen av tekniker som tillåter oss att simultant studera ett flertal molekylära och cellulära aspekter av sjukdomen (också i ”levande” vävnad kopplat till anatomin). Inom avbildningsområdet hoppas jag på bättre metodik och tekniker för att färga in relevanta celltyper både ex-vivo och in vivo.

Text: Ann Fogelberg
Foto: Privat

Senaste nyheterna