OS-guldmedaljören Rasmus fick typ 1-diabetes för drygt ett år sedan

Rasmus Wranå, olympisk guldmedaljör i curling, diagnostiserades med typ 1-diabetes för drygt ett år sedan, vid 30 års ålder. Trots sjukdomen fortsätter han sin elitidrottskarriär och hanterar insulinbehandlingen väl genom daglig dosering och blodsockerkontroll via sin Freestyle Libre-mätare.
- Jag tycker ändå att allting har gått väldigt bra. Jag har fått det jag behöver. Så länge jag håller koll på insulinet, hur mycket jag behöver ta, när jag behöver ta, tajming till mat, beroende på om det är snabba kolhydrater eller inte. Så länge jag håller koll på sådana saker, går det hittills väldigt bra för mig, säger Rasmus.

För drygt ett år sedan fick Rasmus Wranå diagnosen typ 1-diabetes.
- Jag hade känt på mig att någonting var fel ett tag innan. Det var de klassiska symtomen på diabetes, jag gick ner i vikt, kissade mycket och var törstig. Så jag kände på mig det när jag fick resultatet. Läkaren sa till och med, "Jaha, förväntade du dig det här eller? Du var inte så överraskad”. Jag tyckte ändå det var skönt på ett sätt att få veta vad det var som var fel, fortsätter Rasmus.
Rasmus hade då gått med symtomen under en längre period. 
- Det var nog två månader, men jag hade alltid någon ursäkt.
Han började med att ta insulinsprutor och har fortsatt med det.
- Jag tar måltidsinsulin och långtidsverkande. Så det blir fyra till fem sprutor i genomsnitt per dag.

Funderat på att skaffa pump
Han har även funderat på att skaffa pump, men i och med att det har gått bra med sprutorna så har han inte känt något större behov av att det.
- Jag tar med mig sprutan och nålar som jag behöver i fickan, så det är inga större problem för mig. Det skulle jag ändå behöva ha med mig om jag hade pump, om det skulle hända något.
Jag känner lite oro inför pump. Jag har inte testat en pump, så jag vet inte hur bra den är. Hur den anpassar sig till mig under tävling, där jag ibland behöver ta fyra gånger så lite som jag behöver ta hemma, så att den inte sprutar på för mycket så att jag blir låg. Jag tycker att det har gått så bra med egen dosering och kollar mitt blodsocker sex till sju gånger per dag. När jag är hemma har jag jättehård kontroll på vad jag äter, och behöver inte kolla så ofta. Men när jag ute och spelar och går på restaurang, och inte vet hur mycket kolhydrater jag har fått i mig, då behöver jag ha mer koll. Men jag har inte känt att jag måste ha pump ännu.

Rasmus valde mellan innebandy och curling
När Rasmus var åtta år började han att spela curling.
- Jag och Isabella har varit i curlinghallen sedan vi var unga. Vår pappa spelade på rätt hög nivå, så vi var uppvuxna i curlinghallen, kan man väl säga, berättar Rasmus.
Han växte upp i Stockholm då Sundbyberg var hans hemmaklubb. 
- I början när jag var ung tävlade jag inte så jättemycket. Det blev ju mest att ha kul och lära känna lite folk och träffa nya kompisar. Sedan höll jag på med många andra sporter samtidigt som innebandy, ishockey och fotboll. Jag testade även gymnastik och basket. Allt var då möjligt. Men när jag var arton så valde jag mellan innebandy och curling, och då blev det curlingen, vilket jag i dag är glad att jag valde.
I början var Rasmus hemmaklubb Sundbyberg och i dag bor han i och tävlar för Karlstad sedan tio år tillbaka.

OS-guld i Milano Cortina
Tillsammans med sin syster Isabella vann Rasmus OS-guld i mixeddubbelcurling vid vinter-OS i Milano Cortina 2026. De skrev svensk idrottshistoria som första bror och syster i samma OS-lag och säkrade guldet efter att ha besegrat USA i finalen.
- Det känns fortfarande jättebra, men man är inte riktigt van. Men så klart helt otroligt, berättar Rasmus.
Att få till träningarna inför OS var inte alltid helt lätt då Isabella fortfarande har Sundbyberg som hemmaklubb. 
- Vi spelar inte tillsammans så ofta, utan hon spelar oftast med sitt landslag och jag spelar oftast med mitt herrlag. Men absolut, vi tränade tillsammans och hittade många möjligheter under året när vi hade lediga tider tillsammans. Även när vi var iväg på till exempel samma tävlingar i Kanada. När de spelade med deras lag och vi spelade med vårt lag så kunde vi hitta någon tid där vi hade tid att träna. Och sedan spelade vi även lite turneringar tillsammans också.

Förändringar i curlinglaget
Rasmus har inte märkt så stor skillnad på sitt blodsocker, utan har rätt stabilt blodsockervärde.
- Går jag ut och springer fyra kilometer som tar tjugo minuter, då påverkar det inte jättemycket, men går jag ut och springer tio kilometer, då ser jag att jag behöver ha någonting med mig, som jag brukar tänka lite under match också. Jag brukar vilja gå in i en match med typ åtta i blodsocker, så att jag har lite utrymme. För när det börjar sjunka så vill jag hinna reagera, till exempel om jag ligger på fem och så helt plötsligt på tre.

Fysträning under sommaren
Nu inför sommaren blir det ingen isträning för Rasmus, utan mycket fysträning istället.
- Nu blir det löpning och gymträning för det mesta. Jag brukar träna ett pass om dagen innan säsongen kommer att sätta igång i augusti, förklarar Rasmus.
Då blir det ett lite annorlunda lag som kommer att träna tillsammans, då Niklas Edin har valt att sluta spela. Niklas blir då utbytt mot Simon Olofsson.
- Vi hann att träna lite innan sommaren och sedan kommer vi träffas lite under sommaren och planera mycket och ha några möten och saker att gå igenom. Jag, Christoffer och Oskar, vi har ju erfarenhet av att spela med varandra i tio år och Simon har ju varit med som reserv, så jag tror han kommer passa in bra. Vi andra vet ju vad vi håller på med. Vi har ju varit på tre OS tillsammans och vi har tagit OS-guld förut med varandra, så vi har ju bra med erfarenhet i laget om man säger så. Jag tycker livsstilen är väldigt skön som elitidrottare. Att kunna få göra det man gillar på heltid, det är verkligen otroligt.

Tiden som Rasmus har haft diabetes har varit lärorikt för honom.
- Jag ser i blodsockermätaren när jag äter mat att det påverkar. När jag äter snabba kolhydrater får jag en spike i blodsockret. Äter jag bara protein och fett, så händer det typ ingenting. Det har jag fått lära mig. Min diabetesläkare och sköterska har gett mig den hjälp jag behöver, även att beställa saker och har alltid varit snabba på att svara. Gällande mitt blodsocker så tänker jag att så länge man litar på sig själv och vilken dos man bör ta så tycker jag det har gått jättebra, avslutar Rasmus.

Text: Ann Fogelberg
Foto: Privat