Efter transplantationen blev Micael fri från sin typ 1-diabetes

När proffstränaren och kusken Micael Melander, i dag 55 år, skulle fylla 15 år fick han diagnosen typ 1-diabetes, en händelse som skulle komma att definiera mycket av hans liv – till transplantationen i mars 2026 som förändrade allt. Efter fyra decennier är han nu fri från sin diabetes.
- Det är underbart. Man törs nästan inte tala om det för en diabetiker att jag har blivit fri från min diabetes, säger Micael.

År 1985 då Micael Melander skulle fylla femton år fick han diagnosen typ 1-diabetes.
- Jag var på en resa till Stockholm med en häst och så fort vi stannade köpte jag Äppelmer. Jag drack då mycket och var kissnödig. Och när jag kom hem började jag se suddigt på skyltar, så jag gick till Vårdcentralen och förklarade mina symtom samt lämnade ett urinprov. Det konstaterades då att jag hade typ 1-diabetes och blev inlagd på sjukhus i fjorton dagar, fortsätter Micael.
I början började han ta sina insulinsprutor fram till insulinpennorna kom.
- Det blev ju lite lättare med pennorna då jag slapp ha de där ampullerna och sprutorna med mig och de sista tio åren hade jag pump, varav de tre sista en insulinpump som gasar och bromsar själv, vilket underlättade.
Under sin tid med diabetes har han hamnat i koma vid fyra tillfällen, där en av dessa gånger krävde sjukhusvård. 
- Vid de andra tillfällena såg ambulanspersonalen till att jag kom upp på benen och till köket för en smörgås. Då kände de sig trygga att lämna.
Michael har även haft anhöriga som har haft koll på honom.
- De anhöriga kan ibland vara en bättre blodsockermätare än vad jag själv känner. För de kan säga "Ja, men nu måste du gå och ta någonting". Fast jag själv tycker att jag mår bra. Det är ju också för anhöriga en grej att leva med en diabetiker. Det är inget krångligt och stort så, men det är ju ett visst tänk de måste ha.

Stöd av kompis under tonåren
Ett halvår efter att Micael fick sin diabetes fick hans bästa kompis också diabetes.
- Det tror jag hjälpte oss jättemycket, att under tonåren ha varandra. Jag hade inga problem och det hade inte han heller. Men ändå var det en otrolig trygghet. När vi behövde gå och ta en fika, då var vi två som behövde en fika. Man behövde inte känna sig uttittad eller, ”varför får de gå och fika, men inte jag”. Men så kände ju aldrig vi, utan det var vi. Vi var ett starkt polarpar. Så det var någonting som jag tror var jättebra.

Uppvuxen på en hästgård
Trots sin diabetes har Micael inte haft några problem med att fortsätta hålla sitt stora intresse igång, hästar, som han har tränat under alla år.
- Jag är uppfödd på en gård med hästar. Min far har också varit travtränare, så det har följt med hela mitt liv. Mina föräldrar sa att jag skulle skaffa mig en utbildning, där alternativen var mina intressen som hade med djur och natur att göra, veterinär eller jägmästare. Så jag sökte in på naturvetenskaplig linje. Vilket gick bra en termin, men sedan blev det jättemycket hästar, då betygen sjönk, och jag tog ett sabbatsår, vilket jag fortfarande håller på med. Jag kände då att det är det här med hästar som jag vill hålla på med, berättar Micael.
Som 23-åring började han som egen tränare, vilket han fortfarande håller på med och är i dag en av Sveriges bästa travtränare med en gedigen lista.
- Jag har vunnit några SM, både med kallblod och varmblod. Den roligaste grejen var nog när jag jobbade som lärling, då jag vann Europamästerskap på Malta, det var en häftig upplevelse. Jag kan säga att jag har haft en positiv karriär och fått vara med över 1300 lopp och 40 V75-lopp, så visst har det gått bra.
I dag har han tillsammans med sin sambo och en anställd 21 hästar på gården i Sandöverken.

Dåliga njurvärden
För fem år sedan började det spöka med komplikationer för Micael.
- Man hade då sett att det hade börjat gå sakta ner på njurproverna och att jag även hade lite problem med ögonen, vilket de kunde fixa till. Men njurvärdena var inte bra, då läkaren sa att det kommer att sluta med att jag måste läggas in på dialys eller att de måste göra någonting åt njurarna. I fjol såg man det var på gränsen och att de inte kunde vänta så mycket längre. De hade då sagt, ett år innan, att mina värden var så låga att jag skulle behöva börja med dialys. Jag mådde då inte så bra. Jag mådde illa och kräktes flera gånger varje dag och var jättetrött. Men samtidigt sa jag att kan gravida kvinnor må dåligt så kan jag må dåligt också, så jag avstod dialys. Läkaren sa det att jag måste säga till om jag mår för dåligt så att de skulle kunna börja med dialys. Jag hade en också en operationstid för att sätta in och kunna börja med dialys. Men jag avbokade den och sa att vi kör på ett tag till. Och sen levde jag så under hösten och vintern. Under hösten utreddes jag för transplantation. Men det är ju ingenting, som du vet att det här kommer gå bra, utan du utreds ju och det ska vara godkända prover. Allting måste vara godkänt, för det är ju ingen chansning på någonting, förklarar Micael.

Ny bukspottskörtel och njure
När allt var klart med utredningen i Sundsvall skickade sjukhuset papperna till transplantationskliniken på Sahlgrenska.
- När de hade fått papperna och gått igenom de, godkände de mig för njurtransplantation. Läkaren som tittade på det där, ringde då upp mig och sa ”Vi kan byta bukspottskörtel på dig också om du är intresserad”. Så det var mitt eget beslut. Det skulle ju vara jätteskönt. Jag sa då ”vad är det för är det för skillnad på att göra en njurtransplantation och vad är det för skillnad på att göra båda?” De sa att det skulle vara en längre operation och att risken för komplikationer skulle vara lite större med lite längre återhämtning, men att oddsen var på min sida. Så att jag kunde bli fri min diabetes. Så det var ju ”wow”, berättar Micael. 
Under operationen på sex timmar fick Micael en ny njure och en ny bukspottskörtel. Och efter två veckor på sjukhuset fick han komma hem.
- I början hade jag läkarbesök två gånger i veckan för att ta prover, men nu har jag läkarkontroll var fjortonde dag och tar prover en gång i veckan. Det har inte varit några konstigheter, utan allt har funkat. Jag är otroligt tacksam att det finns människor och familjer som donerar organ.

- Under hösten och vintern innan operationen var det inget ljus. Jag lyssnade mest på sårande musik, och var i princip inte glad någon gång. Men redan fyra, fem dagar efter operationen kändes det att hjärnan var mer vaken. Hela kroppen kändes annorlunda. Fast jag hade smärta av själva operationen, men hjärnan var annorlunda och det tror jag har jättemycket att göra med att kroppen började rena sig och vara frisk. Det var den största skillnaden. Och den högsta vinsten är att jag inte längre har diabetes, avslutar Micael. 

Text: Ann Fogelberg
Foto: Privat