Livet upp och ner 12 | Diabetes Wellness Sverige
Donate

Varje öre räknas verkligen.

Ge En Gåva

Du är här

Livet upp och ner 12

Diabetes utmattning… ja vad är det egentligen? Jag är verkligen en diabetes mamma som inte tänker på något annat än hur min sons värden är, dag som natt. Det gör tyvärr att man inte får sova så mycket på nätterna, en timme här och där är inte ovanligt. Tur att man inte är ensam om detta utan min underbara sambo tar mycket av ansvaret när jag behöver vila.

Men trots det så kan man aldrig slappna av, det finns liksom där hela tiden, varenda minut, hur trött men än är. Låg eller hög gör fortfarande att han behöver korrigering upp eller ner. Ligger han bra till är man ändå alltid rädd att det ska gå åt endera hållet. Min största rädsla är att jag ska missa, missa att han dippar och att jag ska hitta honom död i sängen en morgon. Det händer ibland, 4st personer dör i diabetes varje dag. Vill bara inte att det ska vara min son. Han är bara 8år, om jag kunde byta skulle jag göra det direkt, bara han kunde bli frisk och kunna glädjas åt livet han har framför sig. Det är nu 6månader sedan vi fick diagnosen och fortfarande kan jag inte riktigt förstå, kan inte förstå varför det ska vara såhär. Ibland kan jag bara känna att jag vill stänga av allt, vill inte ens tänka på det, inte prata om det. Vet inte hur mycket tid vi lägger på att analysera kurvor eller hur vi ska ändra kvoter mm. Vi tar verkligen en dag i taget, tror inte jag skulle orka med att tänka hur det kan se ut framöver.  Vi lever här och nu, en minut, en timme och en dag i taget och ser vart det bär av. Hörde av, mig till försäkringskassan och skulle ansöka om omvårdnadsbidrag, det var mer än sex månader handläggningstid, suck, man behöver ju hjälp här och nu. I alla fall så kan man få hjälp i form av pengar som skall kompensera den tiden man inte kan jobba, eller orkar jobba när man hela tiden måste ta hand om diabetesen. Som sagt det är många av oss föräldrar som går på knäna på grund av sömnbristen.

Idag fick han för första gången följa med en kompis hem efter skolan (sedan han blev sjuk) det var väldigt nervöst, många telefon samtal blev det. Han fixade det galant förstås så det lär säkert bli fler gånger. Har funderat på det där ganska länge, jag kan ju inte ge en annan förälder ansvar för honom då det inte är många som kan det här med diabetes. Han fick själv ansvara för sin sjukdom med min hjälp per telefon hur mycket insulin han skulle ta, tror ni att han var glad och stolt när han kom hem? Han är så duktig! Så himla lugn och trygg i det här nuförtiden, kanske är han ganska omedveten om vad som kan hända när han blir äldre, ovetandes av alla faror, komplikationer och följdsjukdomar han kan få. Lika bra är det kanske just nu att han bara lever här och nu precis som man ska i hans ålder. Hans största bekymmer just nu som han känner handlar om läxor eller fotboll. Hela höstlovet var han på fotbollsläger där han fick lära sig av de allra bästa. Massor av nya trick och fokus på att börja bli ett team på en 7 manna plan. Det är verkligen inte det lättaste när man tidigare har spelat 5st på en liten plan. Nu ska man hitta varandra och bilda en ny konstellation och bli lika säkra på varandra som innan, det är jättesvårt på en så stor yta. Det krävs väldigt mycket mera fysik än innan, man måste springa mer om man inte passar ordentligt. Men det är en spännande och rolig utmaning, och ännu mer om man har diabetes och blir mer påverkad av fysisk aktivitet än normalt friska personer. Vi kämpar på och tänker framåt, och hoppas att ni följer vår resa. Kram från oss båda.

Anna

×

Share this