Jag testar Dexcom | Diabetes Wellness Sverige
Donate

Varje öre räknas verkligen.

Ge En Gåva

Du är här

Jag testar Dexcom

Jag testade CGM-mätaren Dexcom G4 i jakt på att göra min egen vardag lite tryggare och enklare. Egentligen var detta det första steg jag tagit till att testa ”ny utrustning” sedan jag för första gången fick tillgång till Freestyle Libre, och bortsett från Libren har jag i stort sett använt samma hjälpmedel sedan jag diagnostiserades för tolv år sedan. Det gick ganska snabbt att få en tydligare bild av vad som gjort att jag trivts så bra med Libren.

För lite bredare sammanhang tycker jag du kan läsa föregående inlägg, här vill jag dyka rätt ned i min upplevelse av att byta ut en av mina stöttepelare. Det blir nördigt, detaljrikt och löjligt känslosamt för att handla om en tamagochi-liknande bit plast. Ett ärligt försök att dela mina reflektioner, visa uppskattning för de framsteg som görs och kanske motivera dig att aktivt förbättra din egen verklighet. Jag är säker på att detta till största del handlar om personliga preferenser, men det är ändå en utgångspunkt jag vill utveckla. Målet här är enbart att, genom mina erfarenheter, hjälpa dig att se över vad som är viktigt för dig.

Först och främst tycker jag inte om att ha sensorn på magen. För mig är det större obehag att applicera sensorn där än på överarmen. Dessutom innebär en sensor på magen att det lätt hakar i klätterselen eller när jag bär något. Även om en sensor på överarmen istället har det klassiska problemet med dörrposter och tröjbyten tycker jag det känns som ett mindre problem. Den första sensorn, som placerades på magen, lämnade mig inte helt oberörd. Det är knappast något ovanligt med en stickande känsla som hänger kvar ett tag efter applicering? För mig kommer det oftast i samband med någon speciell rörelse, det är som att sensortråden måste ”sätta sig” lite innan det slutar göra ont. Överlag tycker jag det är svårare att träffa bra på magen, och föredrar nog fortsatt överarmen. Första sensorn slutade fungera efter 5 dygn vilket är långt ifrån den förväntade nyttjandetiden. Vi hade en rätt tuff start, G4:an och jag.

Så, motsatt rekomendationerna testade jag givetvis att applicera den andra G4-sensorn på överarmen som med libren, vilket osökt leder in på nästa besvärande punkt. Applicering av G4 är omständigt och tänkt att utföras med två fria händer, vilket inte är möjligt när man försöker applicera sensorn på den ena armen. Med tekniktips från youtube så hittade jag ett sätt att genomföra det på egen hand, men helt klart ett minuspoäng då jag är bortskämd med Librens klart enklare metod.

Det ska medges att G4 inte är Dexcoms senaste modell. Jag fick möjlighet att låna en mätare i syfte att få en känsla för CGM-systemet och kanske främst larmfunktionerna. Med hänsyn till det vill jag uppmana till att inte uppfatta detta som en jämförelse mellan G4 och Libre. De är exempel jag har erfarenhet av och vill använda för att belysa mina reflektioner.

Vad gäller den ständiga uppkopplingen med CGM kontra NFC*-avläsningen hos Libren upplevde jag ibland en frustration. Grundat i det faktum att det räcker med att springa ut med soporna för att kontakten mellan sändare och mottagare skall brytas, känner jag en avsaknad för någon form av värdering hur snabbt systemet är uppkopplat igen - inte bara en uppskattad räckvidd. När G4- mottagaren vill ha några minuter extra för att åter få informationen från sändaren blir det istället att jag hastigt och småirriterat sticker mig för ett hederligt blodprov istället. Något som får mig att ifrågasätta pålitligheten och egentliga ”underlättandet” av att bära CGM. Med NFC händer det visserligen att att avläsningen inte kan genomföras, men eftersom ingen ständig kontakt behöver uppehållas kan den i de absolut flesta fall leverera när jag ber om det.

När vi nu blivit bortskämda med att multfunktionellt är standard när det kommer till elektronik. Vad ska då en blodsockermätare egentligen förväntas kunna göra? Det känns inte orimligt att vi ska kunna ställa samma krav på medicinsk utrustning som på vardagliga ting. Med det menar jag exempelvis möjligheten att integrera blodsockermätning till telefonen, som jag vanligen har med mig. Min generation kan väl knappast framkalla ett minne från tiden innan bluetooth, så det här ska ju inte vara ett tekniskt problem! Om det är något jag känner att jag återkommer till så är det min uppskattning för smidighet.

Vad gäller exakthet, det faktum att den siffran du får faktiskt stämmer, upplever jag inte någon skillnad. Det var någonting som jag var på min vakt över, jag byggde upp ett förtoende till G4 genom att matcha den mot vanliga blodsockermätaren lite sporadiskt under testperioden.

Så till larmet, anledningen till att jag öppnat ögonen för något annat än vad jag tidigare hade. Här hamnar mitt förnuft i strid med mina principer. Det är en genialisk funktion. Att bli väckt nattetid innan ”det går för långt” - åt något håll, det är ett fantastiskt verktyg. Förnuftet säger: säkert, hjälpsamt och självklart. Jag kan tänka mig att föräldrar till D1:or uppskattar detta enormt (mina också..)

Men, larmet blir något extra. Det där extra som kan få mig irriterad, och det blir återigen en fråga om ganska enkel teknik. Om du kopplar din kropp till något som larmar högt och tydligt vart du än går, då vill jag ha full kontroll över inställningar och anpassningar. När jag är låg så agerar jag på det och fortsätter med dagen, jag vill inte ha påminnelser för att sockret inte stigit tillräckligt just i den vävnaden där min sensor sitter. Ingen teknik kommer få ersätta min känsla och frånta min frihet. Det kan inte vara avancerat att låta mig som användare bestäma hur/om den låter och alla larm måste gå att ta bort.

Kanske att det blir för lätt att luta sig tillbaka och lita på tekniken ibland. Det som funkar 96% av tiden ifrågasätts sällan, något som blir ganska uppenbart när man lyckas trassla in sig i situationer som får räknas till de återstående procentenheterna, jag återkommer till det.

Jag har lärt mig att värna om min känsla. Även om den är föränderlig med tiden, så finns det inget jag litar på mer än mig själv.

*Near Field Communication, information överförs kontaktlöst över korta sträckor avläses genom att scanna sändaren med mottagare

Andreas

×

Share this