I hennes ord. | Diabetes Wellness Sverige
Donate

Varje öre räknas verkligen.

Ge En Gåva

Du är här

I hennes ord.

Sedan tre år tillbaka är Emma den person som jag spenderar mest tid tillsammans med. På träningspass, utflykter och äventyr eller vardagliga saker som en vanlig frukost, så är hon där. Bortsett från mig själv är det därför hon som har den närmsta upplevelsen av min diabetes, men det är sällan något vi talar om. Jag såg chansen att öppna den disskusionen för min egen skull och kanske även dela med mig av ett annat perspektiv, min flickväns syn på vår vardag med min diabetes. Följande är hennes ord om hur hon upplevt de senaste tre årens balansgång mellan högt och lågt blodsocker.

”Perfekt med lunch nu, jag har lite lågt blodsocker.”

Jag funderar, tittar mig omkring, lågt blodsocker hade jag hört talas om tidigare. Jag tränar själv en hel del och mina tränare har under många års tid påmint om att fyllla på med energi under långa träningspass och träningsläger för att inte få för lågt blodsocker. Måste vara det han menar tänker jag och fortsätter att lägga upp tonfisksalladen på tallriken. Vi hade ju trots allt spelat en rätt tuff och jämn basketmatch på en asfaltplan i närheten under förmiddagen. Jag räcker över skålen med mat till Andreas och han fortsätter.

”Jag har diabetes, så om jag skulle ha förlorat basketmatchen tidigare idag..så hade jag kunnat skylla på lågt blodsockervärde.” Med glimten i ögat och ett leende på läpparna.

Det var mitt första möte med diabetes, jag ska vara ärlig och säga att jag inte visste mycket alls om diagnosen vid detta ögonblick. Jag minns att jag kände mig okunnig och skämdes för att jag näst intill inte hade en aning om vad det innebar. Det säger nåt, att kundskapen över sjukdomen bland allmänheten kan bli bättre, jag önskar att jag där och då visste mer. Nu blev det något nytt för mig och något som jag verkligen ville lära mig mer om.

Nu 3 år senare är jag mer bekant med vad diabetes innebär. Jag skäms inte längre över att jag känner mig okunnig. Även fast jag ibland önskar att jag kunde vara till mer hjälp, att jag hade superkrafter som kunde känna av när blodsockret blir lågt eller hur många enheter insulin som behövs då blodsockret inte är där man vill.

Jag har aldrig upplevt Andreas diabetes som något besvärligt eller jobbigt. Det sista jag vill är att han ska känna sig annorlunda eller krävande pågrund av sjukdomen. I början minns jag hur jag tyckte det var jobbigt att fråga om diabetes ifall jag undrade eller funderade över något. Det kunde vara enkla spontana frågor, som hur det känns att ha lågt blodsocker respektive högt blodsocker, eller hur mycket enheter insluin en måltidsdos kan innehålla. Jag ville inte att han skulle känna sig speciell och behöva svara på massa frågor. Istället gick jag hem och letade upp svaren på mina frågor själv, för jag ville lära mig. Idag frågar jag om jag undrar över något. Det har givit mig mycket. Framförallt en större förståele om vad han går igenom och känner samt även en större trygghet i vad diabetes innebär. Så till ni med diabetes i er närhet, våga fråga! Det är så mycket bättre att höra deras perspektiv direkt, än att leta dig fram i en djungel på google.

Jag har alltid upplevt att Andreas haft en väldigt positiv attityd till diabetes. Något som har smittat av sig och även inspirerat mig i min vardag. Jag tror det är viktigt, att se möjligheter istället för begränsningar oavsett vilken last man har eller vad man gör. Jag vill tro att ingenting är omöjligt och det är något som jag verkligen försöker leva efter och även försöker påminna Andreas om. Jag har aldrig sett diabetes som något som hindrar från att genomföra det som han eller som vi tillsammans länge drömt om att göra. Som då vi besteg berget Akka (2000 meter över havet) på skidor eller som då han stod på startlinjen i Åre extreme challenge med 7 timmar tävling framför sig. Jag har alltid velat att han ska få leva ut sina drömmar.

 

(Emma och Andreas) 

Men visst finns det gånger då jag varit orolig också, över att blodsockret blivit för lågt. Som då jag på tre minuter ringde sju gånger. Då jag precis ska ringa en åttonde gång så ringer han upp och jag kan andas ut. Han var ute på cykeln, klockan hade passerat 21:30 och det hade hunnit gå dryga 6 timmar sedan han gav sig av. Jag hade pratat med han flera gånger under turen, men plötsligt fick jag bara en dålig magkänsla. Även fast jag innerst inne vet att han är duktig på att vara ute, han är duktig på att ha med sig energi och han har gjort det förut. Denna gång var det inte heller någon fara, han hade koll på läget och var nog mer orolig att det hade hänt mig något eftersom jag ringt så många gånger.

Jag känner ett ansvar som närstående. Jag tvivlar inte på att Andreas är otroligt duktig på att ta ansvar själv. Men jag vill vara en hjälpande hand. Jag vill vara stöttande och förstående. Att hjälpas åt och att vara ett team tror jag är vinnande i många sammanhang.

När det kommer till kost så har jag fått förmånen genom min idrott att lyssna på oberäkneligt många kostföreläsningar. Om hur en måltid ska se ut, hur mycket kolhydrater en potatis innehåller eller vad man ska äta till frukost innan en tävling. Men när jag stötte på diabetes för första gången kände jag mig plötsligt inte lika kunnig längre. Hur tänker man kring kost som diabetiker? Jag visste inte att man som diabetiker mår bäst av fullkornsrika alternativ. Så som fullkornsris eller fullkornspasta. Eller att vetemjöl höjer blodsockret näst intill lika spikrakt som socker.

Däremot innebar detta ingen större förändring för mig. Redan innan vi träffades var jag väl medveten om vad jag lagade för mat. Jag tittade på brödpåsen och valde redan då ett bröd med låg sockerhalt. Jag valde allt som oftast fiberpasta istället för den vanliga vita och när jag bakade bröd plockade jag ofta fram rågsikten istället för vetemjölet. Att välja hälsosamma alternativ har aldrig varit konstigt, det har känts självklart och något som både jag och Andreas mår bra av. Att vi läser på innehållsförteckningarna i matbutikerna har inte bara med diabetes att göra utan det har ett större syfte än så. Att leva och att äta hälsosamt och kanske framförallt medvetet. Utan tvekan, mår alla bra av det.

Ibland får jag frågor om diabetes. Många i mina kretsar är såväl nyfikna som imponerande av hur man genomför en hockeymatch eller en multisporttävling med diabetes. Vissa är lika frågande som jag var i början och frågar om insluin är det som sänker eller höjer blodsockret. Jag svarar mer än gärna, på det jag kan svara på. Glad över att jag kan sprida nödvändig kundskap vidare. Men jag känner även stolthet över er med diabets, att ni fixar så mycket mer än vad många utifrån kanske tror är möjligt. Det är häftigt att jag som inte bär på sjukdomen kan, bara med att svara på frågor inspirera friska människor i deras vardag.

Under dessa 3 år, har jag aldrig slutat att imponeras. Imponeras över den planering som kommer diabetesen till, så många faktorer som spelar roll, som ska vägas in, förutsättningar som ändras. Att hela tiden försöka ligga steget före. Att försöka ha kontroll på något som inte alltid går att ha kontroll över.

Diabetiker, ni gör det fantastiskt. Ni är förbilder! Jag är övertyygad om att ni inspirerar och motiverar fler än ni kan ana.

/ Emma

 

Emma tävlar i längdskidor på landslagsnivå och är nog den mest målmedvetna person jag stött på. Jag tror vi lever med ganska höga förväntningar på varandra eftersom båda är väldigt ambitiösa i det vi gör. Visst känner jag ibland att jag hamnar efter, att hennes mål är tydligare än mina eller att hon helt enkelt är effektivare än mig. Diabetes eller inte, det är utvecklande att vara nära personer som henne, och jag vet att jag behöver vara mitt allra bästa jag för att hålla jämna steg. Hon höjer min standard och får mig att vara än mer noggrann och reflekterande runt min diabetes. Vad annars har jag för val när jag dagligen jämför mig med någon som bara jämför sig med de bästa i världen?

Tack Emma.

 

Andreas

×

Share this