En vanesak | Diabetes Wellness Sverige
Donate

Varje öre räknas verkligen.

Ge En Gåva

Du är här

En vanesak

När kroppen slutar styra insulinbalansen självmant lämnas uppgiften över i dina händer. Från en precis kemisk process, till din varierande självdisciplin. Något som skett automatiskt inom dig blir något som du måste hålla dig informerad om, engagera dig i och ta beslut om. Så småningom blir också det en del av dig, det du gör. Med din hälsa på spel är dina vanor av högsta betydelse. För du höjs inte till nivån av dina ambitioner och mål, du sjunker till nivån av dina vanor.

Talesättet lyder; you are what you repeatedly do, ungefär ”du är vad du gång på gång gör”. Jag tror det finns en del att lära sig av det. Ofta tänker vi ”jag är jag, och därför gör jag som jag gör”. Det är enklare att tänka så, inte tvärtom. Det är vad som får oss att säga saker som ”jag är inte den sortens person”. Ett uttryck som jag tycker speglar lite av vår förmåga att generellt vara hopplöst kortsiktiga. Det gör att vi ser oss själva som statiska individer, där vi glömmer bort hur mycket vi ändras och hur mycket lärdom vi har framför oss. Jag hade nog inte hört talas om insulin innan jag blev diabetiker. Det innebar en ny verklighet, och jag har helt andra vanor som diabetiker än vad jag hade innan jag behövde bry mig om mitt blodsocker. Sambandet mellan identitet och vanor är tydligt. Uppenbart är det också att inget av dessa är orubbliga storheter.

Vanor är ett intressant verktyg att experimentera med, jag tror det finns många exempel i mitt beteende som nästintill blivit automatiserat utan mitt medvetande. Betraktar man dessa funktioner inser man att det är ett kraftfullt redskap för att uppnå saker, om man lyckas ta kontroll över det. Kanske grundar sig min fascination i att det sällan saknas något att förbättra. Vi människor har en häftig förmåga att utvecklas. De vanemönster vi har idag tål att utmanas.

För mig som diabetiker är detta högst påtagligt. Jag har kvar samma typ av utrustning som jag fick för elva år sedan, samma mätare i samma fodral med samma modell av injektionspenna. Något som inte kunde vara mer främmande för mitt tioåriga jag är numera så naturligt att jag utan problem kan hantera de små stickorna och kanylerna med stängda ögon. Frånsett själva avläsningen av blodsockermätarens display har jag förmågan att vakna mitt i natten, sticka mig och kontrollera blodsockret, hantera kanylen och injicera en dos i totalt mörker. En finmotorisk prestation som jag nog har svårt att överträffa med någon annan del av mitt muskelminne.

Det är nog den funktionen vanor ska uppfylla, genom att bygga mönster genom repetition behöver vi inte lägga lika mycket energi på handlingen varje gång. Vad som är riktigt spännande med det är att det fungerar på samma sätt med bra vanor som dåliga. Vad jag egentligen vill slå ett slag för är medvetenheten om sådana mönster. Kanske har vi diabetiker ett försprång här, vi är skolade att fundera över trender och avvikelser som påverkar blodsockerkurvan. Jag ska vara den första som erkänner att jag inte har alla bitar på plats i mitt pussel, men jag vill verkligen vara den som uppmanar till att inte bara ”få det att funka” och överleva, utan också till att våga lyfta blicken och ställa obekväma frågor till sig själv.

Vad har jag för vanor? För de mig närmare, eller längre ifrån den person jag vill vara?

Jag är glad att jag är omgiven av människor som provocerar och utmanar mig. Jag utmanar min flickvän att ändra något av hennes vanemönster, hon frågar i sin tur mig om det inte är dags att testa CGM som larmar när jag blir låg på nätterna. Det lilla utbytet kan vara guld värt, det finns lösningar inom räckhåll till problem vi vant oss att leva med.

Vanor kan vara ett intimt ämne och är minst lika individuellt som diabetesen i sig, men det finns mycket att skruva på om man är lite nyfiken. Det finns enkla förhållningssätt som jag tror de flesta kan hitta breda tillämpningar för, jag snappar upp saker här och där och ibland finner jag stort värde i nya principer. Ett exempel; Om något tar mindre än två minuter, gör det på en gång. Det tar inte en minut för mig att sticka mig och kolla blodsockret. Med en Libre-mätare tar det kanske fyra sekunder, plötsligt finns det inga ursäkter.

Jag ger det några sekunder innan jag drar iväg och helt plötsligt kan jag ta ett väl -informerat beslut. Istället för att stå och fundera eller ge sig av och känna sig osäker. Jag tror en sådan vana ger resultat i det långa loppet, en frisk bukspottskörtel hade inte gissat.

Det här är inte ett sätt att undvika allt det jobbiga, det är ett medvetet sätt att göra situationen bättre. Med tiden blir det naturligt, mindre ansträngning krävs och du finner dig ett steg närmre den du vill vara.

Avslutningsvis är det viktigt att komma ihåg att allt inte måste fungera perfekt. Det är något som jag påminns om varje gång någon slår fast att det måste vara jobbigt när kroppen inte fungerar helt som den ska. Men, Ni vet, man vänjer sig!

 

Andreas

×

Share this