En tråd i armen | Diabetes Wellness Sverige
Donate

Varje öre räknas verkligen.

Ge En Gåva

Du är här

En tråd i armen

I alla mina upplevelser finns ett diabetesperspektiv. Min diabetes kan göra en helt vanlig dag till en riktigt bra dag, om jag lyckats hålla mig inom ”target”. Lika ofta är det vad som gör en dålig dag, riktigt. dålig. När det blir den där extra, helt onödiga, tyngden som jobbar emot dig. Det är kryddan som ger ”sista touchen” och träffar helt rätt, eller droppen som gör att bägaren kan rinna över. Tyvärr kan jag inte beskriva det bättre.

Wow, det är en livlig värld vi lever i. Jag tänkte mig att jag hade ett bra upplägg för att bli lite flitigare i skrivandet. Med sammanhängande inlägg var tanken att de skulle följa varandra ganska naturligt, och ge mig en möjlighet att dela en historia från de olika perspektiven som jag minns det. Just det blir ju problemet när tiden går mellan inlägg, det hinner hända så obeskrivligt mycket!

Med allt som hänt sen sist, och främst det extraordinära vi upplever just nu, serveras jag en hel del nya perspektiv och tankar. Jag hade nyligen ett återbesök hos min diabetessköterska, eller ja, via telefon då. Vilka fantastiska möjligheter vi fortfarande har! Appen jag använder för att bevaka mitt blodsocker i min telefon, synkar nästan sömlöst och ger kliniken möjlighet att se vad jag haft för mig sen senast. Du behöver knappast vara det minsta insatt för att förstå vilket verktyg det är, gissa hur det hade varit att försöka beskriva någon trend jag upplevde för en och enhalv månad sedan med ord..

Tekniska underverk till trots, det kan inte vara lätt att sitta på andra sidan. Förstår ni allt märkligt jag, du och alla andra diabetiker funderar över? Där sitter någon stackare och förväntas ha svar på det!? Jag menar, det är en sak att sköta sin egen diabetes. Jag upplever att min hoppar och far lite som den vill ibland. Och kanske är det en ursäkt till mina utspridda inlägg här, det tar ett tag för mig att landa lärdomen. Föreställ dig då alla specialfall och smått obeskrivliga samband som våra diabetesmottagningar stöter på varje dag! De inom vården förtjänar att hyllas, såklart extremt aktuellt med tanke på Covid. Jag ska däremot försöka hålla mig till planen, och dessutom känns det bra att få tänka på något annat än Covid.

Så, tillbaka till lånemätaren och mitt test av Dexcom G4: Ännu en bekännelse om de konstiga saker jag ser till att vårdpersonalen får uppleva.. Jag plockade ut den sista sensorn för min provtid. För dig som inte vet hur en ”sensor” ser ut så är det en, mer eller mindre, smidig plastdosa som man fäster mot huden. Huvudrollen i denna kråksång spelas dock av den lilla silveraktiga tråd som befinner sig under huden. Om jag ska återkalla mina minnen så tror jag inte att jag någonsin kännt mig osäker på att få ut alla delar när en sensor är förbrukad.

Numera är det en reflex att inspektera den lilla dosan, och framförallt att den lilla tråden sitter kvar. För där och då, den sista ”provsensorn”, så fanns den inte kvar. Ingenting man reagerar på? Jag tappade bokstavligen hakan. På huden hade jag en myggbetts-liknande upphöjning. Inte bra, tänkte jag, såklart. Omständigt, var vänder jag mig för att ordna det här nu då? Det krävs ju inte många t-shirt dagar för att man ska få syn på någon annan med en sensor på armen, de är vanliga idag. Rimligtvis finns det någon sorts rutin för sånt här tänkte jag mig, och det ingav ett lugnt.

Jag hade ingen sensationell smärta, men visst stack det till och störde i vissa lägen. Delvis för att jag visste att något var fel kanske. Det besvärliga bredde ut sig när jag samtal efter samtal bokstavligt talat kunde höra hur den andra parten i samtalet rycker på axlarna. Det här var inget rutinärende. Varken min diabetesklinik, hälsocentralen, röntgen, akuten eller någon annan av alla jag slutligen varit i kontakt med kunde påstå att de ”hört det förut”. Någon måste väl vara först, I guess.

 

Jag ringer även tillverkaren av sensorn. Den konsensus som råder är att den lilla tråden ska plockas ut, känns uppenbart, right? Dagen börjar med två besök på hälsocentralen, distriktssköterskan vill inte ta på sig att börja gräva så jag får en läkartid någon timme senare. Hon verkar säker på sin sak. Det är ju tydligt var sensorn har suttit så jag tänker mig att det borde vara fort avklarat. Jag känner jag mig lite mer som Rambo när skalpellen inte utlöser någon smärtreaktion alls, lokalbedövningen gör det den ska. Det känns som att snittet är någon centimeter långt, vilket såklart är långt ifrån verkligheten. Det är en försiktig läkare som vill göra så liten åverkan som möjligt. Hon ger efter en stund upp letandet och remitterar till röntgen för att fastställa var tråden tagit vägen.

Såklart rings det en rad ytterligare samtal för att först och främst fastställa att tråden är röntgentät, alltså om den alls är synlig vid röntgen. Med ultraljud kan man fastsälla att tråden, som krullat ihop sig, befinner sig just något djupare i det snitt som läkaren gjort. Fine, ned på akuten och plocka ut då!

Akuten är inte ett ställe där jag upplever att tålamod frodas. Det är väl knappast en överdrift att påstå att alla som är där vill därifrån så snabbt som möjligt? Jag väntar ett tag till, spelar ingen större roll längre. Första vårdkontakten för dagen är nu runt tolv timmar sedan, det är mitt dagsverk att orientera mig till olika mottagningar. Jag tas in i ett rum, svarar på lite frågor och blir tillsagd att vänta på kirurgen. Det kommer ingen kirurg, det tas ett beslut om att inte gräva ut tråden med motiveringen att det gör mer skada än att låta kroppen ta hand om det själv, kanske för att det är sent fredagkväll..

Klart jag är irriterad när jag får gå hem, jag har redan ett öppet sår på rätt ställe för att plocka ut den. Jag får ett recept för att förebyggande hämma en infektion, om det blir värre ”kontakta din hälsocentral”. I mina öron ”börja om”, efter 12-14 timmar känns det riktigt drygt. Det har nu gått en ganska lång tid. Jag har inte haft några problem alls, men jag har sett till att be om dokumentation från, egentligen, alla inblandade. Detta just för att slippa börja om från början, ifall det en dag behöver åtgärdas.

Exempelvis har det slagit mig att MR-undersökningar kanske blir problematiskt på grund av detta? Frustrerande tanke då min känsla var att problemet hade kunnat tillintetgöras ”enkelt” när vi ändå höll på..

Oavsett, med en mänsklig syn på vårdpersonal så framstår de nästan omänskliga. Min upplevelse var i huvudsak positiv, jag bemöttes föredömligt och det enda som stör mig är utfallet, att det inte blev ”klart”, precis som jag tänkte mig. Något som jag såklart inte har lika god förmåga att bedömma som dem. De är lätta att uppskatta när vi behöver vården. Jag klappar mig själv på axeln, är glad att jag mår bra och tänker att det kanske inte bara var jag som lärde mig något den dagen. Någon måste ju vara först, I guess.

Andreas

×

Share this