Dräpardygnet | Diabetes Wellness Sverige
Donate

Varje öre räknas verkligen.

Ge En Gåva

Du är här

Dräpardygnet

Den dramatiska titeln till trots seglar nog denna upplevelse upp som en av vårens klaraste höjdpunkter. Dräpardygnet är namnet på umeås största uppgörelse i multisportträsket och många erfarenheter ska härmed försöka struktureras i en mycket försenad, självcentrerad, ”race report” i två delar. Det är en lyckokänsla när jag återkallar minnen från tävlingen, och blodsockret inte har en huvudroll.

 

När telefonen ringer på onsdagen ber jag inte om att få återkomma, jag säger att jag är tillgänglig på en gång. Ibland dyker den där möjligheten du hoppats på upp. För mig innebär ett normalt och fullgott liv att kunna slänga sig över den, och efter att redan tackat ja, börja fundera på konsekvenserna. Istället för att återvända till skolböckerna jag satt med, försöker jag hitta mer detaljer om vad jag just sagt ja till.

Tjugo timmar uppdelat på fyra etapper. Bestående av blandade discipliner i varierande terräng. Det skulle bli blött, möjligtvis kallt och en lång tid under rörelse. Multisport kräver sina förberedelser och diabetesen blir alltid en extra grej. Lägg därtill tidspressen av att du har ungefär en full dag på dig att få ordning på dina egna grejer och ansluta till ett lag med två personer du aldrig träffat. Det är en sak att packa smart för sig själv, något helt annat att få ihop en effektiv helhet som lag.

Jag hade fått informationen att det lag jag skulle tillhöra var regerande mästare, så ambitionsnivån var inget att tvivla över. Det är också något av det jag uppskattar mest med lag, den interna kravbilden som uppstår och sätter standarden för varje individ. Det kan vara lite av en sport i sig att komma till startlinjen i tävlingar som kräver mycket utrustning, och det visade sig att detta var ett gäng som tänkte ta den sporten på allvar. Det sista jag ville var att min diabetes skulle vara betungande för laget, vare sig rent fysiskt i packningen eller genom att bromsa mig(oss) under tävlingen. Vilket innebar ännu en anledning till att vara noggrann och samtidigt förbereda sig för alla eventualiteter.

Om jag får klappa mig själv på axeln så skulle det vara för min förmåga att fokusera och uträtta saker när jag fastnat för en tydlig uppgift. Ansvaret jag känner för att ha koll på min diabetes och kunna göra en bra prestation är min motivation för att bli en bättre diabetiker. Det är inte fel att behöva stanna upp, eller be om hjälp om det skulle behövas. Jag tror inte att någon hade himlat med ögonen om det skulle hända, för det ÄR en allvarlig sjukdom. Men det är också min utmaning, lite av ett personligt styrkeprov, att få det att fungera. Jag kommer aldrig argumentera om att diabetes är till min fördel, men jag vill förmedla allt som är möjligt trots den. Det är enda sättet, för min egen skull.

Det stora berömmet ska däremot gå till killarna jag fått kalla mina lagkamrater. De hade alla investerat mer tid än mig på förberedelserna och förmodligen föreställt sig en hel del om tävlingen. När fjärdelänken sedan blev sjuk och jag kallades in hade det varit lätt att redan där känna sig lite slagen, att det inte skulle bli som tänkt. Speciellt med vetskap om min diabetes, det kräver ett förtroende att ge sig ut tillsammans i en utmaning likt denna och jag vet att sådant ska förtjänas. Vad jag möter är inte ifrågasättande, ingen höjer ögonbrynen, efter att vi fastslagit vad de behöver göra om jag mot förmodan skulle tappa kollen på läget återgår vi till övriga förberedelser. Vi pratar utrustning och navigering. Inget du kan inte, det går inte - vi planerar för att vinna.

Bildcred: Robert Ekblom, TTGU 

Andreas

×

Share this