Det ska inte vara bekvämt | Diabetes Wellness Sverige
Donate

Varje öre räknas verkligen.

Ge En Gåva

Du är här

Det ska inte vara bekvämt

Jag minns hur jag uppmuntrades med att jag kommer bli expert på min egen diabetes, att snart är det jag som ska lära dem, min sköterska och läkare. Jag trodde nog på det, att ingen skulle kunna mer än mig. För jag skulle lära mig allt. Nu som en många år klokare person och tre terminer in på läkarprogrammet tänker jag justera den ambitionen lite…

Det tog ett bra tag innan det slog mig vilken stor grej det här med diabetes är. Jag kände mig ensam, klumpig och onormal med min diabetes och kunde glädjas när jag hittade ”spår”, som teststickor i en papperskorg, som inte var från mig. När jag själv nått till en punkt där vyn sträckte sig längre än min lokala hockeyklubb och referenserna för ’normalt' inte längre baserades på den mellanstadieklass jag var en del av, stod det snabbt klart att ensamheten inte riktigt var befogad. Det finns läskigt många diabetiker och bland oss inblandade står det nog ganska klart åt vilket håll trenden går. I den, lite dystra, faktan finns det såklart mycket positivt. Jag tycker det är okej att vara självisk ibland.

Uppkomsten av grupper och communities är fascinerande. Du behöver inte leta länge för att komma i kontakt med någon form av samling medmänniskor, online eller ute i din verklighet. Exempelvis har du på något sätt har du hittat hit, och det skulle faktiskt inte kräva mycket av dig att komma i direkt kontakt med mig, Anna, Nathalie, Elin eller någon av de andra bloggarna här på hemsidan. Det är ett av mina råd jag ger mest frekventa, släpp garden lite och ställ en fråga. För sanningen är att vi är många, på gott och ont, och det vore därför dumt att inte nyttja det positiva. För mig/dig som individ kan vi få en genväg till erfarenhet via andra och på så sätt lära oss på ett bättre sätt. Tillsammans så formulerar vi idéer, tankar och krav som alla bidrar till den medicinska utveckling som vi önskar. För att inte tala om det ovärderliga stöd som går att nå, istället för att att gå igenom allt ensam.

Texterna jag skrivit här har jag önskat ska fungera som något av en uppmaning. I bästa fall provocera en tanke som puttar dig i rätt riktning, längs din väg. Många av texterna är nog först och främst varit uppmaningar till mig själv, de uppstår av reflektion och förevigas som en påminnelse. Jag hade kunnat skriva dagbok, det kanske jag gör, men era ögon höjer kvalitén. Även om era krav aldrig lever upp till det jag föreställer mig, och mina egna krav därefter. Det vore bekvämt att cementera garden, inte sträcka upp handen eller be om ordet. Aldrig behöva ha fel. Enda sättet att lära sig allt är nog att stänga in sig. Bekvämt måste nästan ses som en synonym till begränsat.

10-åriga jag skulle lära sig allt om diabetes. 23-åriga jag, läkarstudenten, inser att det inte kommer hända. Längre fram än någonsin tidigare, fortfarande inte skymten av mållinjen. Varenda, massiva, bok på mitt program hittills nämner diabetes. Många har till och med ett eget kapitel tillägnat min egen diagnos, och inte ens då får man känna sig duktig! Jag utsätter mig dagligen för en miljö där ödmjukheten ständigt växer, ofta på bekostnad av självförtroendet. Obekvämt, men jag är stolt att få utmanas och utvecklas här. Känslan av att ”jag borde kunna det här” tror jag är universellt förekommande för diabetiker som engagerar sig i sin hälsa. Jag tar fortfarande sanslöst dåliga beslut gällande sådant som är vardag, och det är okej. Jag ligger inte efter, min värld växer sig lite större och mina förväntningar följer med. Det står ganska klart för mig åt vilket håll min trend går, jag kan fortfarande bli bättre.

If you’re the smartest person in the room, you’re in the wrong room.

Andreas

×

Share this