Nina Nordström | Diabetes Wellness Sverige Hoppa till huvudinnehåll
Donate

Varje öre räknas verkligen.

Ge En Gåva

Du är här

Nina Nordström

"Kamratstöd är mycket viktigt i diabetesvården"

Nina Nordström är 34 år, bor i ett vitt tegelhus i Pargas i Åboland, finska skärgården. Hon arbetar som sekreterare på förvaltningen i kommunen, gillar teater och är diabetiker typ 1. När hon talar låter det som om hon ler, hennes röst är vänlig och har en positiv klang. Året var 1990 och Nina var 9 år gammal när hon fick diagnosen. Då fick hon spendera tre veckor på sjukhus för att anpassa sig. Efter vistelsen på sjukhuset undrade hon om allting bara var ett skämt. Idag erbjuder hon kamratstöd och har grundat en stödgrupp för diabetiker i sin hemstad. 

Nina Nordström

- Jag tyckte allt med diabetes var så himla spännande när jag fick min diagnos. Jag var genast intresserad av kolhydratsräkning och jag stack själv den första sprutan. När jag var på sjukhuset hade jag mina föräldrar med mig den största delen av tiden och det fanns en massa spel och VHS-kassetter, så tiden kändes inte alls lång. När jag kom hem från sjukhuset kommer jag ihåg att jag ibland tänkte ”tänk om det här bara är ett skämt”. Det skulle ha varit ett ganska otrevlig practical joke. Men jag anpassade mig mycket bra och det har jag mina föräldrar och den trevliga sjukhuspersonalen att tacka för. Jag tycker det är viktigt att föräldrarna till barn som insjuknar i diabetes inte visar för barnet hur tungt och jobbigt det är. Det är en chock redan som det är för barnet. Att dessutom få föräldrarnas illamående på sitt samvete kan vara svårt för ett barn. Då är det ännu svårare att godkänna sjukdomen och att den är där för att stanna- Livet ut.

Nina är öppen med att berätta om sin sjukdom och fortsätter beskriva livet med sin diabetes.

- Min diabetes har tyvärr alltid varit svårinställd, vilket också lett till att jag tidvis skött min diabetes ganska dåligt. Sedan jag var med om en insulinchock och medvetslöshet 2008 har jag jobbat hårt för att försöka få en stabil blodsockernivå och ett lägre hba1c. Den största omvändningen i min diabeteshistoria är då jag övergick till insulinpump 2011. Jag kan inte tänka mig ett liv utan pumpen. Jag har dessutom äntligen fått prova en CGM som fungerar för mig och som jag kan lita på. Men för mig är diabetes en daglig kamp mot ett svängigt blodsocker. Det som oroar mig nu, efter 25 år med typ 1 diabetes är följdsjukdomarna. Jag har hittills haft tur och har ännu inga problem med ögon, njurar eller känseln i fötterna. Men det är viktigt att lära känna symptomen och gå på regelbundna kontroller.  Det är fel att säga att min diabetes inte påverkar eller begränsar livet. Hela tiden får jag ju fundera på den. Kolhydrater, insulindoser. Blev det rätt dos? Sjunker blodsockret för snabbt? Varför stiger blodsockret? Vågar jag gå och lägga mig med det här värdet? 

Du erbjuder kamratstöd på din blogg, vad är det?

När jag började blogga om min diabetes märkte jag hur stort stöd jag fick av mina läsare. Framför allt av de läsare som själva har diabetes typ 1. Sedan började jag få meddelanden och mejl av läsare som berättade hur de fått stöd av min blogg. Sådant är roligt så Jag gick en kurs och utbildade mig till kamratstödsperson för att kunna hjälpa och stöda diabetiker som lever i en liknande situation som jag. Kamratstöd är mycket viktigt i diabetesvården, om man frågar mig. Därför har jag, i min hemstad grundat en stödgrupp, Pargas Sockertoppar som är för vuxna diabetiker. Vi snackar diabetes, skrattar mycket, ordnar föreläsningar m.m.

Hur upplever du kunskapen om diabetes i samhället?

Tyvärr dåligt! Många tror sig veta så mycket, eftersom mormor eller farmor kanske har typ 2 diabetes. Eller så har man läst en artikel om någon diet som ska kunna bota diabetes. Många vet nog inte hur allvarlig sjukdomen typ 1 diabetes egentligen är. Men då jag brukar säga att jag måste till sjukhus om jag är 3 timmar utan min insulinpump brukar de börja förstå. Jag är mycket öppen om min sjukdom och berättar mer än gärna om mitt liv med diabetes för människor runt omkring mig. Tyvärr är inte alltid kunskapen hos vårdpersonal den bästa heller. Det är inte länge sedan jag besökte en läkare som sa ”Jaha, du har sockersjuka?”. Ordet sockersjuka har nog inte använts inom vården på väldigt länge.

Jag känner att jag orkar sköta min diabetes bättre, då jag kan få tips och råd av andra diabetiker. Personer som på riktigt vet hur det är att leva med sjukdomen. Det är klart att man har ett viktigt stödnätverk av familj och vänner också, men de förstår ändå inte vardagsproblemen med diabetes. Därför är Pargas sockertoppar så viktigt. Jag möter också många fördommar när det kommer till diabetes, speciellt då det gäller dieter. Om hur jag kan bli frisk genom att äta 5:2-dieten eller LCHF. Vilket så klart inte stämmer! Många tror faktiskt också att diabetes kan växa bort, speciellt eftersom jag insjuknat redan som barn. Det klassiska är att speciellt äldre människor tror att jag inte får äta godis och kakor. Men det jag blir mest ledsen på är då personer säger att det bara är diabetes. Om man bara lär sig äta och sticka rätt så är det ingen konst att leva med sjukdomen. De personer som tycker så, får gärna byta en dag med mig! Vissa dagar blir jag riktigt störd då folk inte förstår, men vissa dagar tycker jag mest att det är humoristiskt. Det beror väl också på hur blodsockret ligger, hur jag tar det.

Är det någonting du vill lyfta fram eller berätta om?

Jag skulle gärna se att flera typ 1 diabetiker skulle vara mera öppna om sin sjukdom. Så länge vi döljer sjukdomen och inte visar att det ibland är jobbigt, förstår inte heller personer i vår omgivning vad diabetes går ut på.  Posta diabetesrelaterade inlägg på Facebook, berätta om nattens kaotiska blodsockerkamp för kollegorna, våga sticka insulin/mäta blodsocker på restauranger. Var öppen! Jag lovar, det är ingen som ser ner på dig, och man får många intressanta följdfrågor.

Blogg: https://ninnusdiabetes.wordpress.com/

Text: Fanny Widinghoff