Hoppa till huvudinnehåll
Donate

Varje öre räknas verkligen.

Ge En Gåva

Du är här

Men hon skulle ju inte födas nu? Vi ska ju ha gäster!

Att få reda på att jag var gravid innebar väldigt blandade känslor. Enorm lycka, äntligen skulle vi bli en till i familjen. Sedan blev jag livrädd. Undrar hur mitt blodsocker ligger, vad har jag för HbA1c, det hade jag inte tänkt på, på väldigt länge. Ändå var hon väldigt planerad. Blodsockret skulle jag ju ta tag i - imorgon.

annawestman

Jag ringde direkt till det sjukhus i Stockholm där jag tänkt att jag skulle föda mitt barn på. Barnmorskan jag pratade med sa ”OJ, du vet väl att med så dålig kontroll utsätter du ditt blivande barn för livsfara!” Jag vet ju att hon hade rätt, men det gjorde så fruktansvärt ont att höra de orden.
 
Efter samtalet grät jag länge. Sedan ringde jag min diabetessköterska, hon gratulerade mig och hänvisade mig till ett annat sjukhus. Där fick jag möta fantastiska människor.
Mina första besök grät jag konstant, jag var så rädd att jag utsatte mitt barn för fara och att hon skulle få lida på grund av mitt ”slarv”. Min fantastiska barnmorska lugnade mig gång på gång och talade om för mig att eftersom min kropp tillåtit sig att bli gravid, är den inte i så dåligt skick, dessutom, nu kunde mitt blodsocker bara bli bättre.
 
Och det blev det.
 
Med regelbundna kontroller och besök 3-5 ggr i månaden på specialist mödravården fick jag hjälp och stöd att ställa in och justera mina insulindoser i pumpen. Jag tog ca 14 blodsockerprov om dagen i snitt, under 9 månader.  Varje morgon under de första 22 veckorna under min graviditet, kräktes jag, vilket för en diabetiker innebär stora risker för ketoner och i kombination med höga blodsocker även stor risk för ketoacidos. Det var en ständig oro, hur skulle detta påverka mitt barn? För att kunna ha ett stabilt blodsocker var jag tvungen att äta än mer regelbundet än innan, detta var en kamp när man egentligen bara ville kräkas, och ibland även gjorde det. Men äta var jag tvungen att göra ändå. Min barnmorska lugnade mig åter igen och talade om att mitt barn växte som det skulle och att barnet tar den energi hon behöver, även om jag kräks.
 
Det positiva med att vara diabetiker och gravid måste nog vara de väldigt täta och nogranna kontroller som gjordes av både mig och mitt barn. Jag gjorde 8 ultraljud under min graviditet, det sista så sent som dagen innan det var dags att föda. Vid varje besök fick jag även höra mitt barns hjärtljud, vilket gjorde mig lugn.
 
Från att ha stenkoll på mitt blodsocker till berg och dalbana. Plötsligt fungerade ingenting. Jag fick höja mina insulindoser i pumpen och hade ett tag över 200e/ dag bara i basaldos. Ändå fick jag inte ner mitt blodsocker. Jag började då på eget initiativ att ta mitt måltidsinsulin med penna. Det fungerade. Det visade sig att det insulin jag doserade med pumpen läckte. Jag hade ingen aning om hur mycket insulin jag egentligen fick i mig. Men efter bara några dagar med både pump och pennbehandling började jag få tillbaka kontrollen över mitt blodsocker.Tyvärr innebar detta att min dotter hade börjat växa alldeles för snabbt. Från att ha varit exakt som hon skulle, till att på bara någon månad bli 32% större än vad hon borde. Oron växte igen. Trots att jag tog mina blodsocker, mitt insulin (som inte gick in i kroppen) så hade hon blivit så stor. Min läkare pratade om att eventuellt starta förlossningen lite tidigare än planerat för att inte låta henne växa ännu mer.
 
Fem veckor innan min dotter beräknades komma, åkte jag för första gången ensam, utan min sambo till kvinnokliniken. Det var en tidig morgontid och det tog mig 1,5 timma att ta mig fram. Dels pågrund av foglossning, men även för att jag mådde oerhört dåligt.
Jag hann inte längre än innanför dörrarna på specialistmödravården så kom en barnmorska, som inte var min egentligen. Hon tittade på mig och bad mig att sätta mig ner. Hon hämtade den läkare som tillfälligt var ansvarig för mig. Det konstaterades att jag hade ett blodtryck på 220/105, inte speciellt bra med tanke på varken diabetes och graviditet. Jag blev inlagd direkt. Redan en timme efter att jag lagts in började läkare att prata om att sätta igång förlossningen. Jag var livrädd, framför allt för att de nu fokuserade för mycket på mig, och för lite på mitt barn.
 
Jag fick blodtryckssänkande medicin som fick mig tillbaka på banan igen. Dagen efter fick jag åka hem. Nu var mitt blodtryck bra, mitt blodsocker och mina insulindoser under kontroll. Skönt! Dock mittstänkte de att jag börjat utveckla havandeskapsförgiftning, det skulle innebära att jag skulle gå på ännu tätare kontroller, var tredje dag ville de ta prover och undersöka mitt barn.
Hemma planerade vi för fullt. Vi hade ju faktiskt ett datum när vår dotter skulle födas, det passade mig väldigt bra eftersom jag har ett stor behov av att ha kontroll, något som förmodligen hänger ihop med mina 16 år som diabetiker. 

Det blev helg. Allt var klart hemma, förutom matlådorna som skulle förberedas, dessutom skulle mina föräldrar komma till oss på söndagen för att lämna korgen som bebisen skulle sova i första tiden, den korg jag själv låg i som nyfödd. Fredagen gick, så även lördagen. På söndagen vaknade jag och var så oerhört kissnödig. När jag reste mig upp höll jag på att skämmas ihjäl. Jag kissade på mig. Jag låtsades som ingenting och gick till toaletten. Sedan gick jag och la mig igen för att sova några timmar till. En timma senare vaknade jag igen av samma anledning. Nu började jag misstänka att jag inte kissat på mig, utan att det faktiskt var vattnet som gått. Men hon skulle ju inte födas nu? Vi ska ju ha gäster igen! Jag försökte knipa och hoppades att min sambo inte skulle märka någonting. Det funkade inte!

En timma senare var vi på väg in till förlossningen. Jag kände ingenting, mer än att det rörde sig som vanligt i magen och den ständiga känslan av att kissa på sig - konstant.
Inget hände på 3 dagar, mer än att jag var inlagd och väntade på värkar. Jag hade tidigare fått veta att diabetiker sällan föder för tidigt då fostret inte utvecklas lika snabbt som hos en ickediabetiker. Det gjorde mig orolig.

Efter 3 dagars sjukhusvistelse blev jag tillslut igångsatt. Nu skulle det ta upp till 16 timmar innan värkarna drog igång. 4 timmar senare var värkarna redan i fullgång, min dotter ville ut. Allt gick som planerat. Kl 22.00 trodde det att det var 1, max 2 timmar kvar tills det skulle vara över. Då la värkarna plötsligt av. Mitt blodsocker började dra iväg och bebisen i magen började bli stressad.

Klockan 04.06 kom hon äntligen 3460 g och 51 cm lång, 4 veckor för tidigt. Efter flera timmars försök att få igång värkarbetet utan resultat blev det dags att koppla loss insulinpumpen på operationsbordet. Med dropp i båda fötterna och bedövning från tårna upp till bröstkorgen var de tillslut tvungna att inse att de var tvungna att genomföra ett akut kejsarsnitt., något de in i det sista försökte undvika pågrund av min diabetes som skulle försvåra läkprocessen.

Efter snittet rullades jag ner till uppvaket, med lugnande och glykosdropp genom fötterna och insulinpumpen liggandes bredvid mig på sängkanten, urkopplad. När jag vakande var de förvånade över mitt höga blodsocker. Pumpen låg ju där?  Snabbt tvingades jag dem att stänga av glykosdroppet och hämta nytt infusionsett så att jag kunde starta upp pumpen igen som låg urkopplad och pumpade insulin.

Idag är Lisen 2 år och 2 månader och frisk som en nötkärna. Det finns inget som är roligare än att bada, springa, hoppa och sjunga, gärna på samma gång! I Juli deltog vi i TrialNet, där fick vi beskedet att Lisen ännu inte utvecklat några av de antikroppar som är kopplade till diabetes. En fantastisk känsla och lättnad för en mamma med Typ 1 diabetes.

Ett tips: Läs inte alla skräckberättelser om alla diabetiker vars graviditeter gått fel. Mina förutsättningar och mitt utgångsläge var verkligen inget bra, men allt gick bra.  Blir jag gravid igen vill jag gärna se till att ha väl inställda insulindoser innan, det skulle underlättat mycket.

Hälsningar Anna Westman