Maria Johansson | Diabetes Wellness Sverige Hoppa till huvudinnehåll
Donate

Varje öre räknas verkligen.

Ge En Gåva

Du är här

Maria Johansson

"Mitt mål var att springa loppet med ett leende på läpparna"

Maria Johansson är 32 år och har haft diabetes typ 1 sedan 1992. På sin blogg Att vara etta berättar Maria om sitt liv med diabetes typ 1. Bloggen är ärlig och Marias sätt att skriva på gör att man som läsare känner sig närvarande i hennes liv. Marias positiva attityd lyser igenom i bloggen. För Diabetes Wellness Sverige berättar Maria om hur hon sprang ett halvmaraton med ett leende på läpparna, och hur sjukdomen har gjort henne tryggare i sig själv.

– Jag tror att den eviga blodsockerkampen, som jag brukar skriva om på min blogg, har hjälpt mig att bli en starkare och positivare person. Det finns liksom inget annat alternativ än att ta nya tag varje dag. Med åren har jag nog också insett att man inte kan kriga mot sin diabetes, det gäller att gilla läget och göra det bästa av situationen. Det här är mitt liv, min resa och jag gör det bästa jag kan av det. Under många år ville jag inte förknippas med diabetes. Det finns så många fördomar och förutfattade meningar kring sjukdomen, och för mig kändes det som att få en stämpel i pannan om jag sade att jag hade diabetes. Jag dolde väl inte min diabetes direkt, men jag var inte heller öppen med den. Jag gick länge undan och tog blodtest och sprutor. Ju äldre jag blivit, desto mer har jag insett att det inte ska behöva vara så. Diabetes typ 1 är ingen sjukdom man får för att man har ätit olämpligt, motionerat för lite eller levt fel. Jag vill berätta om min diabetes, dels för att öka kunskapsnivån i samhället och dels för att andra diabetiker, som kanske fortfarande döljer sin sjukdom, också ska våga vara mer öppna. Tillsammans är vi starkare.

Maria bor på den finska skärgårdsorten Pargas, som hon beskriver det; med havet direkt utanför fönstret. Hon har ett aktivt liv med en hund, en katt och särbo. Maria arbetar på Finlands enda svenska universitet Åbo Akademi som utbildningsplanerare, ett arbete hon trivs bra med. På fritiden gillar hon att gå på vattengymnastik och yoga. Under en lång tid funderade hon över att börja springa, men på grund av sin diabetes tvekade hon, tills hon fick sin CGM-mätare.

– CGM-mätaren gav mig livet tillbaka, som jag brukar säga. Innan jag fick min CGM var jag ofta osäker och ibland lite rädd i olika situationer, eftersom mitt blodsocker kunde stiga och sjunka snabbt. Nu får jag larm varje gång blodsockret går utanför de gränser jag har satt upp och det ger en helt annan trygghet. Jag anser att alla som vill ha pump och CGM bör få det, det handlar om att upprätthålla en god hälsa och livskvalitet. På långsikt tror jag att samhället vinner på att personer med diabetes mår så bra som möjligt och kan vara produktiva livet igenom, istället för att spara in på vårdkostnader och satsa pengar på att vårda följdsjukdomar senare i livet.  Jag fick min pump och CGM i april 2014, innan dess hade jag aldrig vågat sikta på längre lopp än 10 km. Efter att jag fick min CGM öppnade sig helt nya möjligheter för mig, jag kände mig säkrare tack vare larmen och pilarna som visar hur mina värden ser ut, och jag anmälde mig till ett träningsläger för typ 1:or i Sunne, Värmland. På lägret fick jag nyttiga tips och råd, och träffade andra diabetiker som delade med sig av sina erfarenheter. Jag hade funderat på att börja springa längre och nu hade jag fått verktygen till det. Ett drygt år efter lägret och ett och ett halvt år efter att jag fått min pump och CGM genomförde jag mitt första halvmaraton med ett leende på läpparna. Mitt mål var just det: att springa loppet med ett leende på läpparna och njuta av att veta att jag kan klara av det trots att jag har diabetes. Jag ville springa mitt första halvmaraton väl medveten om att varje steg var en seger, och att jag trots den eviga blodsockerkampen lyckats ta mig framåt. Jag ville vara medveten om att min diabetes inte har stoppat mig från att uppnå det jag vill och att den aldrig ska få göra det.

Maria fortsätter på sin sjungande finlandssvenska att berätta om sina upplevelser i samband med att hon fick sin CGM-mätare.

– Jag kommer så väl ihåg när jag fick min pump. Det var som om ett bubblande skratt letade sig vidare någonstans djupt inifrån mig, in i varje kroppsdel och ut över mina läppar. Det var ett skratt som jag inte kunde hålla tillbaka om jag så hade blivit tvingad till det. Det var en naturkraft, en energi, och den var bottenlös. Det var en alldeles, alldeles underbar känsla. Jag fick min insulinpump i april 2014, nästan 22 år efter att jag hade fått diagnosen diabetes typ 1. När min pappa såg mig första gången efter jag fått pumpen sa han ”Vi har fått tillbaka vår gamla Maria”. Det var den Maria som långsamt försvunnit sedan oktober 1992, den Maria som hade ett leende på läpparna och den kroppsliga säkerheten som är så självklar för den som inte dagligen behöver vara rädd för att gå över den snäva blodsockergränsen, in i döden. Den Maria kom tillbaka i samma stund pumpen kopplades i och CGM:en startade.

Vad skulle du vilja ge för råd till Maria för tio år sedan?

– Var inte så hård mot dig själv. Ta hand om dig så gott du kan, och gör ditt bästa. Mer än så kan ingen göra. Var öppen med din diabetes, du har ingenting att skämmas över.

Maria är engagerad i diabetesdebatten och sitter med i styrelsen i en stödgrupp för diabetiker i Pargas.

– Jag tycker att det är jätteviktigt att barn med diabetes får samma möjligheter som andra barn. När jag var yngre kunde jag under en period inte delta på skolgymnastiken p.g.a. att mitt blodsocker svängde hit och dit. Barn och vuxna med diabetes bör få tillgång till det stöd och de hjälpmedel som behövs för att kunna vara aktiva i sin vardag. Jag är ett levande exempel på hur viktigt det är att ha de rätta tekniska verktygen för att kunna sköta sin diabetes så bra som möjligt och därigenom leva ett så gott liv som möjligt. Idag mår jag bättre än någonsin, och det tycker jag att alla ska få möjlighet att göra. Min diabetes är med mig varje vaken minut, och naturligtvis på natten också. Jag försöker leva enligt premissen att min diabetes inte ska hindra mig från att göra det jag vill i livet, men faktum är att jag till viss del måste anpassa livet efter min diabetes. Så är det bara och det måste jag leva med. I tonåren ville jag studera till polis, men det var inte möjligt för mig med diabetes, så jag fick skippa den tanken. Numera är min diabetes en så stor del av den jag är, undermedvetet tänker jag alltid på min sjukdom när jag tar beslut i vardagen. Mina framtidsplaner anpassar jag delvis efter min diabetes, så att jag ska må så bra som möjligt. Om det är något jag verkligen vill göra så ser jag till att göra det, men jag är alltid tvungen att ta min diabetes i beaktande. Numera sker det så naturligt att jag knappt tänker på det, men diabetes påverkar mig både i vardagen och i mina framtidsplaner. Men det är inget som har en negativ inverkan på mig.

Blogg: https://attvaraetta.wordpress.com/

Text: Fanny Widinghoff
Bilder: Maria Johansson