Josefin Palmén | Diabetes Wellness Sverige Hoppa till huvudinnehåll
Donate

Varje öre räknas verkligen.

Ge En Gåva

Du är här

Josefin Palmén

"40 dagar efter att jag fått beskedet genomförde jag Vansbrosimmet"

Josefin Palmén är 41 år och bor i Helsingborg. Hennes stora intressen är långdistanssporter, hon har tränat långdistans löpning sedan hon var 15 år. Men en dag när hon var 36 år gammal fick hon beskedet att hon hade diabetes typ 1. Som diabetiker uppmuntras man att ha en aktiv livsstil men det kan också vara krångligt att utöva vissa sporter. Josefin var fast besluten att fortsätta sitt aktiva liv trots läkarnas varningar att inte pusha sig själv för hårt. På hennes blogg skriver hon om sitt liv med diabetes i kombination med långdistans sporter, hur det går ihop och ibland inte går ihop. 

josefin palmen

Josefin är en sådan människa som man beundrar och samtidigt avundas, varför? Hon är aktiv, extremt aktiv. Inte bara att hennes passion är långdistans sporter så som löpning, skidor, cykling och triathlon. När vi fick tag i varandra för att genomföra den här intervjun hade hon precis kommit av flygplanet efter en fyra dagars resa till Seychellerna. Den resan har hon även skrivit om på sin blogg där hon bland annat berättar om en tidig löprunda i regnskogen.

På din blogg får man läsa mycket om ditt liv som diabetiker i samband med långdistans sporter, vill du berätta lite mer om det?

Mitt liv handlar mycket om blodsockerkontroll, före under och efter fysisk aktivitet men framförallt 30 min innan och under aktiviteten. Jag brukar säga att det förlänger livet att vara aktiv, en diabetiker lever i snitt 10 år kortare än en frisk människa, så jag hoppas på att kunna leva lika länge som alla andra genom att röra på mig mycket. Jag har över lag ett lågt HbA1c (långtidsblodsocker), det hade inte varit lågt om jag inte hade idrottat. Sedan har jag fått bråka och diskutera en hel del med vården för att få min CGM, det är en kontinuerlig glukosmätare, en liten nål som trådlöst sänder glukosvärden till insulinpumpen vilket gör att jag hela tiden kan ha kontroll. I två år fick jag bekosta CGM mätaren själv innan vården var övertygad om att jag var i behov av den. De tyckte först att jag skötte mig för bra för att få en. Men den är absolut nödvändig för att jag ska våga utsätta mig för sporterna. Framförallt simning då jag kan ha den under våtdräkten. När man springer eller cyklar kan man stanna och mäta sitt blodsocker men det går ju inte när man simmar.

Josefin är en minst sagt en inspirerande människa och på hennes blogg ger hon tips och råd till andra diabetiker. Hon fortsätter att berätta om sin blogg och vad för tips hon har till andra diabetiker som vill börja med långdistans sporter.

Jag hoppas och tror att det är ett bra sätt att genom bloggen försöka hjälpa andra, jag tycker det är svårt att få hjälp av vården med långdistanslopp och diabetes. Därför vill jag försöka dela med mig av det jag har lärt mig och försöker även hitta människor som kan hjälpa mig. Genom min blogg får jag gensvar och kontakt med människor, idrottande vuxna diabetiker som kontaktar mig och undrar hur man ska göra saker eller komma igång. Mitt främsta tips är alltid att mäta, mäta, mäta, man ska ta med blodsockermätaren när man ska träna. Tjata på vården och argumentera för att man behöver en CGM om man behöver hjälp och känner sig tryggare med en sådan. Hitta hjälpmedel i forum som facebook och träningsbloggar för diabetiker. Där kan man få värdefulla tips på allt från hemlagade bars till övningar.

Hur resonerade du när du fick din diagnos?

Jättechockad. Det var och är mitt livs största chock att vid 36 års ålder få veta att man har "barndiabetes". Jag hade ingen aning om att man kunde få typ 1 diabetes i vuxen ålder. Jag ville göra det mina träningskompisar gjorde och inte sluta sporta. Jag var fast besluten att fortsätta och bara 40 dagar efter att jag fått beskedet genomförde jag Vansbrosimmet som är en sträcka på 3 km. Efter 5 månader sprang jag Lidingöloppet som är 3 mil och Vasaloppet gjorde jag 10 månader senare. Jag genomförde även Ironman som är den längsta triathlondiciplinen 15 månader efter debut. Diabetes påverkar mig dagligen, diabetes tar aldrig semester. Jag tränar lika mycket var jag än är och vad jag än gör, jag mår bäst då. Försöker att låta bli att äta sådant som blodsockret inte stiger av, men efter ett riktigt långlopp kan jag strunta i vad jag äter för då behöver kroppen få i sig någonting. Men annars tar jag alltid hänsyn till mig och min diabetes.

Josefine gör en paus, under hela samtalet har hennes röst varit skarp. Inte hård men tydlig och uppriktig, nu mjuknar den något när hon fortsätter.

När min diabetesmentor hittade en tävlingsrapport jag gjort på facebook, jag hade skrivit om hur mitt blodsocker var väldigt högt trots flera timmars tävlan, öppnade han mina ögon och gav mig en ny syn på diabetes.  Jag skriver mycket om honom på min blogg också, Alvar kallar jag honom där. Han har hjälpt mig mycket och varit ett otroligt bra stöd. Kunskapen om diabetes är väldigt ojämnt. Ibland möter man människor som vet vad en insulinpump är, men väldigt många har dålig koll, framförallt dålig koll på typ 1 och typ 2 diabetes. Många undrar om jag som är så aktiv kan ha diabetes. Jag hade ju själv dålig koll innan jag fick diabetes och det tog ett tag att lära sig, så jag tycker väl inte att det är så konstigt. Men ibland stöter man på en del fördomar. Min chef frågade nyligen om jag fick äta en kaka, och många undrar om det är bra att idrotta på min nivå med diabetes. Jag brukar använda hachtagen Öppen diabetes för att minska fördomar om sjukdomen. Jag döljer aldrig min insulinpump och mäter blodsocker oavsett var jag är, tex på  restauranger. Det borde fler göra.

Blogg: www.josefinpalmenpoweredbyinsulin.wordpress.com

Text: Fanny Widinghoff