Dennis Karlsson | Diabetes Wellness Sverige Hoppa till huvudinnehåll
Donate

Varje öre räknas verkligen.

Ge En Gåva

Du är här

Dennis Karlsson

"Jag vägde 40 kilo i 8:e klass"

Dennis Karlsson är 29 år och har haft diagnosen diabetes typ 1 sedan han var tre år gammal. Dennis är intresserad av teknik och gillar att spela olika typer av strategispel. Han lever ett stillsamt samboliv i Vallentuna utanför Stockholm. Dennis är en lugn person som utstrålar stabilitet. Han talar med en eftertänksamhet, tydligt och pedagogiskt. Vi sitter i ett aningen för kallt mindre konferensrum. Dennis svarar på frågorna, han sitter med armarna i kors och man kan nästan se på honom hur han ser bakåt på sin barndom när han berättar om sin verklighet. Förutom Dennis har hans pappa och två yngre bröder diabetes.

dennis karlsson

– Jag har inga direkta minnen från när jag var riktigt liten och precis fått min diagnos, man hängde ju inte med kompisar på samma sätt då och dagispersonalen skötte min diabetes efter de instruktioner de fått. Det var först senare i förskoleåldern som man fick kompisar och grannar att leka med. Då märktes det en skillnad då jag till exempel inte kunde äta och göra samma saker, som att åka iväg på utflykter. Det fanns ingen kunskap på den tiden om diabetes. Så för mig som barn blev jag väldigt ensam och jag hade svårt att acceptera och förstå att jag inte kunde göra som alla andra. Det är svårt som barn att förstå varför föräldrarna säger nej. Idag förstår jag deras oro över att lägga över ansvaret på andra men då gick man runt och undrade.  Vissa minnen är som att andra fick pannkakor med sylt och jag fick någon tråkig nyttig mat istället. Diabetes hindrade mig inte så mycket under min uppväxt förutom att jag kände mig lite bakbunden fram tills att jag kunde börja sköta min diabetes själv. Innan förlitade jag mig mycket på mina föräldrar och det eviga tjatet att ta tester och injektionssprutor. Längre skolutflykter och liknande var det ingen tanke på. Men det blev bättre ju äldre jag blev. Jag har dock haft ett otroligt stöd från mina föräldrar.

Det ser nästan ut som om Dennis pratar med sig själv. Hans blick vilar någonstans långt borta och jag vill nästan inte störa honom med mina frågor.

Har det varit jobbigare under vissa perioder under din uppväxt att ha diagnosen?

– Att ha diabetes i sig har inte varit jobbig men indirekt har det påverkat. Mitt socker var väldigt ojämnt under min uppväxt och sedan när jag blev äldre och ville vara mer spontan blev jag mer rebellisk och började missköta min diabetes.  När jag gick i mellanstadiet och högstadiet var min diabetes så misskött att jag hade gått ner så mycket i vikt att det var tungt att öppna dörrarna i skolan för att jag var så svag. Jag vägde 40 kilo i 8:e klass. Det var först efter att jag fick insulinpumpen som jag gick upp i vikt efter en längre vistelse på sjukhus. När jag fick pumpen var det nytt i Sverige och det var en längre behandlingstid för att få koll på allting, jag tror att jag minns att jag låg inne en månad på sjukhus. Sen började jag må bättre. Inget positivt minne men det slutade ju bra. Det har lett mig fram till den jag är idag så oavsett kan jag inte ha en negativ bild av min diabetes. Man får blicka framåt. Jag gör det och undviker att tänka för mycket på det som varit. Jag önskar att jag hade insett allvaret tidigare och accepterat diagnosen. Allt blir bättre ju snabbare man tar tag i det. Det handlar om att acceptera sin diagnos och att det är först då man kan få rätt riktning på sin diabetes men det kom inte för mig förrän efter jag var 18 år gammal. Idag ser jag positivt på min diabetes. Jag ser det inte som ett hinder. Tvärtom faktiskt, jag lever hälsosammare än många andra gör på grund av min diabetes. Jag har inget sug på godis och slipper den lasten. Det gör också att jag behöver ha struktur i livet. Positiva bitar rakt igenom. Idag kan jag ju göra samma sak som andra gör, det krävs bara kontroll från mig.

Vad har du för tips till anhöriga till diabetiker och nyblivna diabetiker som kanske inte har någon erfarenhet av sjukdomen?

– Är man förälder och får ett barn med diabetes och inte vet hur man ska handskas med det ska man ha så tajt kontakt som möjligt med vårdpersonal så att barnets värden är bra. Vara lite mer strikt och hålla sjukdomen under uppsikt tills hen kan göra det själv, läs på. Titta på hur mycket kalorier det är i maten för att lättare ta reda på insulindosen, läkare och dietister kan hjälpa till i början innan man får kläm på det. När det kommer till en nybliven diabetiker beror det på hur personen tar diagnosen. Men man behöver inte ställa om allting. Det enda som blir annorlunda är att man måste tänka mer på vad man äter och röra på sig. Men för någon som är ny, ta kontakt med sjukvård och se till att du har den information du behöver för att känna dig trygg i din diagnos. Man kommer aldrig kunna ta ansvar för sjukdomen så länge man inte landat i det och först då kan man leva sitt liv fullt ut. Kunskap är viktigt. Så länge jag accepterar min diagnos så accepterar andra den. Är man själv rädd för att visa sin sjukdom stöter man nog på mer fördomar. Ju bättre koll man har ju bättre mår man. 

Text: Fanny Widinghoff
Bilder: Privat arkiv